Nu tror ni säkert att jag ska skriva en massa mammabeklagan om min tonårs dotters revolterande monsterbetende?

Jo till viss del, men inte en massa klagande utan ett obehagligt igenkännande...Hon är en kopia av mig...jag vet ju hur jag själv var i 14 års åldern...INTE ROLIG!!! en egotrippad bratt!!! Fast åandra sidan är ju alla det i den åldern, ena stunden mammas lilla gullunge, andra sekunden ska man bryta sig lös, revoltera, ingen bestämmer över mig, jag kan själv!!! Fast sedan på kvällen då jag hade sett den där läskiga filmen och stod där med täcket i dörren till mammas sovrum , var jag liten igen...jätteliten...

Ja det är underbart, fast ibland känner jag mig lite små j-lig och vill nästan skratta åt hennes vredesutbrott...det får man inte...det är ju jätte allvarligt om de svarta jeansen inte hittas kl. 07.55 måndag morgon, och man vänder upp och ner på hela världen för en sådan banal sak, då får man inte börja fnissa som mamma....men jag gjorde det...man kan inte säga att det hela blev bättre!!!! Som tur var hade hennes vansinniga ilska mot sin mor gått över vid hemkomst från skolan...och se där, de bakade bullar på hemkunskapen...och se där vi fick till och med smaka...men bara 1!!!

Jag har en moster( Jag har typ 9 st) som en gång sa till mig när jag var i 10 års åldern: -"det är rart med barn , när de sover!! " Jag glömmer det aldrig , jag tyckte det var kallt , hjärtlös och elakt sagt...men ibland tänker jag på frasen med ett smil över läpparna , ibland är det faktiskt sant...man behöver vuxentid...fast med varandra? Maken ser SPORT på tv, okontaktbar...Då finns du min älskade DATOR, alltid trogen , alltid till tjänst och aldrig säger i mot(förrutom när du krånglar och jag vill kasta ut dej genom fönstret utan att öppna det först) ...Nu känner jag mej som den där egotrippade 14 åringen som jag en gång var...jag vill umgås..prata...men en dator säger inte mycket...så jag ska nu andas ett djupt andetag, stänga ner datorn och erövra min man från sporten, ...det ska gå....man får inte ge upp...har kämpat nu i 15 år...nån gång ska det gå...

Kram Sandra